Fem Veckor Senare...

Det har nu gått fem veckor sedan jag anlänt till mitt nya "hem", fem veckor sedan jag lämnade min familj och vänner, fem veckor sedan jag återförenades med Brad. Bara fem veckor. Ska jag vara ärlig så känns det som om jag varit här i flera månader, den återkommande ångesten och hemlängtan har blivit något utav en börda och jag är psykiskt utmattad. Men vem vet.. jag kanske bara säger det här för att jag haft en riktigt dålig dag, eller så säger jag det för att jag menar det.
Det finns stunder när jag känner mig ytterst obekväm i det här huset och vill försvinna så att jag slipper tala med någon, möta deras ansikten när jag är den enda förutom Brad som vaknar runt tio.. något som ogillas då åtta anses vara den lämpligaste tiden att gå upp. Att vara frånkopplad från alla hemma i Sverige är förjävligt. Att inte kunna träffa någon som tycker om mig för den jag är, som gillar att vara med mig och som faktiskt kan kalla sig min vän är hemskt. Chris kommer och går som han vill och alla våra (mina och Brads) planer går omedelbart åt sidan, för uppenbarligen så kommer han först.
Jag är en person som hatar att bli tvingad till saker och ting. Det funkar inte med mig. Men jag gör uppoffringar. Ordnade med Will så att jag och Brad skulle dit så att han skulle få umgås med sina andra kompisar, jag satt där i tre timmar och låtsades ha kul fastän jag satt i ett rum med 5 killar och ett PS3. På hemvägen blev jag även tvingad att dela bil med någon som jag inte tål. Hennes pojkvän var i bilen och han ville hämta henne. Hon ogillar mig och tro mig när jag säger att hatet är ömsesidigt. Hon är en grotesk person, och jag är någon som finner det svårt att uppriktigt ogilla någon.
Så här var jag. Ledsen för att våra planer för dagen gått åt helvete då Chris blandat sig i och för att Brad åkt iväg hem till honom och lämnat mig hemma. Ledsen för att Brad inte uppskattar mig och de små saker jag ständigt gör för honom, för att han inte ser mig som något viktigt men som något som ständigt ska "anpassa sig". (Vilket jag gör, så förtjänar jag inte en belöning lite då och då?) Förbannad som satan för att jag blev tvingad till att träffa henne. Du skulle ha sett blicken hennes mamma gav mig när hon motvilligt sa hej till mig.
Ja, det här var min dag. Fem veckor sedan så var jag helt ovetande. Och nu, nu är jag här och försöker bygga upp ett nytt liv. Dessvärre så verkar ritningarna till detta liv vara någon annans och allt jag kan göra är att försöka hänga på så gott jag bara kan.

PS. fastän dagen har varit som den varit.. så har det också funnits stunder då jag faktiskt skrattat åt något och stunder som jag inte varit så bitter. Jobbet till exempel, det är super. Alla i köket är trevliga och hjälpsamma och att bli kallade "love" eller "doll" hela tiden är underbart!

       Sverige, jag älskar dig men det är dags för mig att bemästra "the aussie life".

                                             Göteborg, mitt vackra Göteborg.