Ett telefonsamtal

De senaste dagarna har varit rätt så jobbiga för mig. Jag har alltid vetat om att Brads familj är "speciell" men det är först nu som jag verkligen insett hur emotionellt störd den här familjen faktiskt är. Jag har alltid varit den som valt att inte tala om sådana saker med folk, och jag tänker förbli sådan. Istället så vill jag bara berätta om min kväll.
Runt lunch blev jag ännu en gång riktigt upprörd, styvmamman hade sagt något till Brad som jag ansåg var elakt och jag hade missat mamma på skype. Mamma har semester nu och är i stugan tillsammans med min lillebror och Christian, hon skulle komma hem över en dag för att tvätta och handla lite och jag hade missat min chans. Därför tog jag 10 dollar ur min "nödkassa" och åkte in till Miami och köpte ett telefonkort. Brad och jag såg först på Pearl Harbor, en stor favorit, och sedan ringde jag.
Mamma: Hallå?
Jag: Hallå?
Mamma: Hallå? (hon visste inte vem det var)
Jag: Hej!
Mamma: Kathy, är det du? (hon viskade och jag brast i tårar)

Jag hade inte talat med mamma sedan torsdagen den 30:e juni. Jag kunde knappt prata, tårarna bara rann nerför mina kinder och jag önskade jag kunde få vara fem igen och bli kramad av älskade mamma. Löjlig som jag är, så var jag tvungen att berätta om vad som hänt under de senaste dagarna och hon påminde mig om att mitt rum alltid kommer att finns där, och att Brad är mer än välkommen att komma hem han med. Mamma är underbar. Pratade lite med Jakob också, grät då med. Men eftersom jag är hans " coola big sis" så försökte jag lugna ner mig och började berätta om roliga saker jag varit med om här nere. Våran humor är oslagbar, tro mig. Jag saknar mamma, och Jakob.. och alla mina nära och kära i Sverige.
Familj, släkt och vänner, I miss you guys.

                     Sverige, jag älskar dig men det är dags för mig att bemästra "the aussie life".

                               Mamma, du är bäst och jag älskar dig.