För femton veckor sen stod jag på Landvetter flygplats, jag var rädd, euforisk, ledsen och lycklig. För tio veckor sen var jag bitter, saknade motivation och ville hem. Och nu, nu sitter jag här och känner mig alldeles lagom. Mina första fem veckor här i paradiset beskrev jag som oändliga och jag klagade på hur mycket jag saknade mitt hem. Numera märker jag hur tanken av mitt hem, min familj och mina vänner inte längre gör mig ledsen och hur jag bekväm och avslappnad jag känt mig under de senaste veckorna. Att acklimatisera sig är alltid svårt och jag var inget undantag. Mina två första månader i mitt nya hem var förfärliga. Ständig hemlängtan och ångest toppade min lista och jag kände mig hur ensam som helst. Jag vet än idag inte vad det berodde på. Brads mycket svåra och missnöjda familj, den enorma bristen på vänner, faktumet att jag inte kan åka hem när jag känner för det.. Jag var en främling, lite som en utomjording som inte riktigt kunde passa in och bara ville hem. Facebook och mina vänners statusuppdateringar var mina fiender, de skulle alltid göra mig ledsen. Nu, nu loggar jag in bara för att se vad mina vänner har för sig, se om någon kanske saknar mig.. och ja, det finns fortfarande stunder då jag blir lite sentimental av mig och saknar min familj och mina vänner men jag gör så gott jag kan för att undvika sorgsna tankar och fokuserar istället på vad som händer runtomkring mig.
Jag har kommit över min lilla sorgsna period och tro mig när jag säger att det känns helt underbart. Dagar då världen kan dra åt hell existerar fortfarande men optimisten inom mig är äntligen beredd att göra motstånd.
Jag saknar Sverige, det kommer jag alltid att göra men jag vet att jag kommer att åka tillbaks,
(redan nästa år för att fira min 20:e födelsedag med mina fantastiska vänner och min älskade familj.) so.. it's alright babygirl. I can do this.
Kathy, femton veckor senare: Hoppfull? Ja. Optimistisk? Definitivt.
Sverige, jag älskar dig men det är dags för mig att bemästra "the aussie life".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar