Femton Veckor Senare...

För femton veckor sen stod jag på Landvetter flygplats, jag var rädd, euforisk, ledsen och lycklig. För tio veckor sen var jag bitter, saknade motivation och ville hem. Och nu, nu sitter jag här och känner mig alldeles lagom. Mina första fem veckor här i paradiset beskrev jag som oändliga och jag klagade på hur mycket jag saknade mitt hem. Numera märker jag hur tanken av mitt hem, min familj och mina vänner inte längre gör mig ledsen och hur jag bekväm och avslappnad jag känt mig under de senaste veckorna. Att acklimatisera sig är alltid svårt och jag var inget undantag. Mina två första månader i mitt nya hem var förfärliga. Ständig hemlängtan och ångest toppade min lista och jag kände mig hur ensam som helst. Jag vet än idag inte vad det berodde på. Brads mycket svåra och missnöjda familj, den enorma bristen på vänner, faktumet att jag inte kan åka hem när jag känner för det.. Jag var en främling, lite som en utomjording som inte riktigt kunde passa in och bara ville hem. Facebook och mina vänners statusuppdateringar var mina fiender, de skulle alltid göra mig ledsen. Nu, nu loggar jag in bara för att se vad mina vänner har för sig, se om någon kanske saknar mig.. och ja, det finns fortfarande stunder då jag blir lite sentimental av mig och saknar min familj och mina vänner men jag gör så gott jag kan för att undvika sorgsna tankar och fokuserar istället på vad som händer runtomkring mig.
Jag har kommit över min lilla sorgsna period och tro mig när jag säger att det känns helt underbart. Dagar då världen kan dra åt hell existerar fortfarande men optimisten inom mig är äntligen beredd att göra motstånd.

Jag saknar Sverige, det kommer jag alltid att göra men jag vet att jag kommer att åka tillbaks, (redan nästa år för att fira min 20:e födelsedag med mina fantastiska vänner och min älskade familj.) so.. it's alright babygirl. I can do this.
Kathy, femton veckor senare: Hoppfull? Ja. Optimistisk? Definitivt. 

               Sverige, jag älskar dig men det är dags för mig att bemästra "the aussie life".

Det där med maxiklänningar...

Okej, som de flesta tjejer så älskar jag att shoppa, i synnerhet kläder. Vart jag än är så observerar jag alltid unga kvinnors klädsel och väljer därefter ut plagg som jag tror skulle passa mig. Maxiklänningar har länge varit på kartan, H&M och deras nästan 2 meter långa modeller ser ut som gudinnor i dessa långa somriga klänningar men personligen så har jag alltid haft svårt för dem. Det har haft att göra med min kroppsbyggnad, (eller huvud) jag har på något sätt alltid lyckats se ut som en gravid dvärg när jag provat maxiklänningar. Dock så var Jordii i Bali för någon månad sen och kom hem med 3 presenter till mig, Jersey Shore säsong 2, Criminal Minds säsong 2 och.. en alldeles bedårande maxiklänning. Min första tanke var "herregud vad söt" och tanken därefter var något i stil med "helvete, jag kan ju fan inte ha på mig den här". Men allteftersom jag är en person som inte vill såra folk som faktiskt haft en i åtanke och köpt en present till en så bestämde jag mig igår att försöka mig på den vackra och mycket långa dvärgproducerande klänningen. Efter en dag på stan kan jag konstatera att jag numera är förälskad i mina fina maxiklänning. Den är äckligt bekväm, man kan ha stubb på benen utan att behöva oroa sig för att någon ska se det (jag orkar faktiskt inte raka mig 24/7, buhu) och den får mig att känna mig så somrig!

               Sverige, jag älskar dig men det är dags för mig att bemästra "the aussie life".

The Brighton Creep

I början av veckan bestämdes det att jag skulle hem till Jordii och ha en tjejkväll och Brad skulle få besök av hans heliga trio (Chris, Pat och Jesse som istället blev Jesse & Jake då Chris dissade Brad under kvällen) och ha en killkväll. Torsdag förmiddag åkte jag och Brad in till the Forum där vi träffade både Jesse och Jordii. Jesse bad Brad hänga med till the Brighton eftersom Tyne (hans bror) skulle vara spela där och sedan frågade Jordii om jag ville stanna hemma hos oss istället och hänga med killarna till the Brighton. Slutade med att jag, Brad, Jordii, Jesse och Jake åkte in och hade en rätt så intressant kväll. Alla från Jesses födelsedag var där så det var kul, skönt folk att hänga med. (The Brighton är för övrigt ingen klubb utan mer ett ställe att hänga på, det finns en stor fin bar, 2 biljardbord, en enorm fin terass, fyra tvapparater och ett dansgolv. Ett väldigt glammigt och fint ställe.) Tyne spelade dubstep och vi drack, fick kepsar från baren och var awesome ända framtills en intressant och antingen hög eller full som fuck man i 40 års åldern kom upp till oss. Det började med att han försökte dansa med Molly, Brad bad då honom att lämna oss ifred men istället så gick han till baren och bad om en keps för att passa in med gruppen, och sist men inte minst så stod han en meter ifrån mig och stirrade rakt in i min själ. Brad som var den ansvarsfulle föraren den kvällen drack inte och märkte att något var fel på killen. Efter en stund klickade det, och äntligen förstod han att snubben stod och stirrade på mig!
- Are you alright buddy? (ansvarsfulle Brad)
- She's a pretty one, isn't she? (läskiga snubben som fortsatte att stirra in i min själ)
- You know mate, that's my girl. So I would appreciate it if you'd walk away. (irriterad Brad)
- Really? She's pretty. (fortsätter att stirra)
Jake kände av frustrationen från Brad och bad mig följa med honom till dansgolvet, bort från Brad och äcklet. Alltid ska det hända något när jag är ute. Alltid. Brad höll sig lugn och slog inte ner killen som senare däckade utanför toaletterna, Jake, Jesse och Jordii följde sedan med oss hem, vi satt upp hela natten och drack, spelade spel och kollade på film... så kort och gott så var det en lyckad kväll.
Det här är antagligen olagligt, men eftersom chansen att snubben hittar den här bloggen är nästan lika med noll så tar jag risken och lägger upp den här bilden som jag fick av Molly.
                                  The Brighton Creep
                    
Sverige, jag älskar dig men det är dags för mig att bemästra "the aussie life".